1 maj arrangerade Feministiskt initiativ Göteborg ett panelsamtal på Kvinnofolkhögskolan på temat ’Normkritiska perspektiv på arbete och arbetsvillkor’. Panelen bestod av representanter från det civila samhället som lyfte olika kritiska perspektiv på arbete, delade med sig av erfarenheter och förslag på hur vi borde arbeta framåt.

 

Elin Schwartz från tidningen Göteborgs Fria ledde panelen genom ett mycket inspirerande samtal, och började med att be deltagarna berätta om sina perspektiv och sina verksamheter.

Margreth Heirås fick inleda och beskrev att ABIS (Arbetskooperativet Solidaritet) anställer flyktingfamiljer som fått avslag eller hotas att få sin ansökan om uppehållstillstånd avslagen, för att på det sättet möjliggöra för familjerna att genom en anställning få uppehållstillstånd. De erbjuder jobb inom RUT- och ROT-sektorn och använder dessa avdrag som ett redskap. Även om de inte sympatiserar med avdragen i sig, så menar ABIS att människors rätt att söka asyl och bosätta sig i Sverige är överordnat deras inställning till avdragen. Love Lidén, ordförande i ABIS, flikade in att sedan 2011 har 12 av familjerna de anställt någon i fått uppehållstillstånd, och ytterligare 6 familjer är på gång. Love påpekade också att en anställning skapar förutsättningar för familjernas integrationsprocess.

Emily Gunnarsson från Grunden berättade att de är en intresseförening för personer med intellektuella funktionsnedsättningar och att hennes fokus är att stärka villkoren för personer inom daglig verksamhet. Grunden har bland annat skickat förslag till Göteborgs politiker om att göra dessa personers arbeten till riktiga tjänster med lön. Idag får personer inom daglig verksamhet extremt låga dagliga arvoden, i Göteborg 53 kr/dag – en slant som äts upp om personen äter arbetsplatsens erbjudna lunch.

– Det är en skandal, menade Marcus Gustavsson från Vision. Alla måste kunna få omfattas av kollektivavtal och få lön. Visions tanke är att alla ska ha inflytande på sin arbetsplats, och de anställda hos dem arbetar alla deltid på andra arbetsplatser.

Aaron Israelson arbetar med tidningen Faktum som riktar sig till hemlösa som köper tidningar för en mindre summa och säljer för en högre summa och själva får vinsten. De hemlösa styr själv över sin arbetstid och får möjlighet till ekonomisk självständighet och rutiner i vardagen.

Denise Cresso, från Synskadades riksförbund är utbildningsledare på Kvinnofridsakademin med fokus på frågor om våld mot kvinnor med funktionsnedsättningar. Hon lyfte både perspektivet att kvinnor med funktionsnedsättningar får vänta längre än män på att få hjälpmedel och därför har svårare att komma in på arbetsmarknaden och bli ekonomisk självständiga – men också perspektivet att de som arbetar på kvinnojourerna hon möter ofta arbetar helt ideellt utan lön.

Louise Berndtsson från Queeranarkistisk Aktion lyfte att de vill förändra arbetsmarknaden i grunden, eftersom den exploaterar människor, istället för en reformistisk politik som försöker förändra den inifrån.

Elin Schwartz: ”Känner sig era medlemmar inkluderade på arbetsmarknaden?”

Enligt Emily är det svårt för medlemmar som arbetar inom daglig verksamhet att känna sig delaktiga. Kommunerna betalar lön till medlemmarnas handledare, medan de själva enbart får HAB-ersättning, ofta utan rätt till sjukersättning. De flesta fackförbund, Kommunal exempelvis, exkluderar personer inom daglig verksamhet, eftersom deras kriterium är att du ska ha lön. Men exkluderingen börjar redan i skolan. Personer som har intellektuella nedsättningar placeras i särskola och får särskolebetyg som inte gäller som ”riktiga” betyg vilket gör att du sällan får lönearbete. Utifrån sitt fackliga perspektiv flikade Marcus in att alla som arbetar inom kommunen självklart borde omfattas av kommunens avtal.

Som svar på Elins fråga, menade Louise att det egentligen inte finns någon arbetarrörelse idag, eftersom facken bara arbetar med små smulor. Marcus som själv arbetar fackligt, instämde i att det borde göras mer, exempelvis för papperslösa. Många gånger uppfattas reglerna som begränsande, men då är det reglerna som behöver ändras.

Hur ser arbetsklassen ut idag?

Enligt Louise, så är arbetarklassen de som inte själv profiterar på andra människors arbete – och att medelklassen därför egentligen tillhör olika skikt av arbetarklassen. Margreth från ABIS, menade istället att hon ser sig själv som medelklass och att de som exempelvis städar är arbetarklass. Margreth argumenterade också för att vi även har en underklass idag, som flyktingar och personer med HAB-ersättning som inte inkluderas på den reguljära arbetsmarknaden. Aaron var inne på liknande resonemang: många, exempelvis nyanlända, hemlösa eller ensamstående mammor, kommer inte ens in på arbetsmarknaden. Så arbetarklassen ser inte ut som den gjorde tidigare.

Vilken klass du kommer ifrån är en sak, menade Denise, men kommer du inte ens in på arbetsmarknaden så hamnar du utanför det ses som att vara en arbetande människa. Det finns en stark strävan att ses som arbetande, också hos deltidsanställda som strävar efter heltid. Men vi har olika villkor för att nå dit. För kvinnor kan ett hinder vara att de får sämre hjälpmedel än män får. Och lönebidraget som ska kompensera för ”bristande kompetens” går till arbetsgivaren utan motkrav, medan det oftare borde användas till att stärka den anställdes villkor, exempelvis ta in syntolk, eller andra resurser som personer behöver. Dessutom stannar lönen ofta på lönebidragets nivå, vilket speglar att arbetsgivaren inte ser dig som en likvärdig arbetande som andra anställda.

Love höll med om att det finns en tanke om att ”Nu har jag ett arbete, då finns jag”, och att det finns inbyggt existensberättigande i detta. Men att detta inte är något som medelklass eller priviligierade behöver tänka på. Emily påpekade att även personer inom daglig verksamhet har arbete, så räknas de inte ens med i arbetsmarknadsstatistiken.

Love menade också att om vi ska ha ett normkritiskt perspektiv på arbete så måste vi studera vad det är för arbete som utförs, och hur det värderas. Mycket arbete som behöver göras är oavlönat, medan onödigt arbete (som i PR och reklam) avlönas – vilket gör att synen på existensberättigande blir skevt. Aaron ansåg dock att resonemanget om att det finns onödigt arbete är problematiskt i ett läge där människor behöver jobb för att överleva. Och att en inte ska underskatta vad ett arbete kan göra för människor. Faktum skapar arbete som kan kännas mer meningsfulla för människor än att vara inskriven på diverse arbetsmarknadsåtgärder.

Denise lyfte återigen det ideella arbetet med att det krävs mod att välja att stå utanför lönearbetet, eftersom rädslan att förlora sitt arbete skapar en osäkerhet.

Olika perspektiv på makt

Men vi måste tala om makt också, påpekade Louise. Så länge vi upprätthåller det kapitalistiska arbetssystemet kommer vi alltid ha arbetslöshet, och får nöja oss med små smulor. Då blir kampen svag. Men Margreth argumenterade för att vi har mer makt än vi tror och att förändring är möjlig! Att det lönar sig att bygga nätverk och ta kontroll över vissa frågor – men att vi behöver göra det på många fronter, och måste ut på gatorna. Ja, vi drabbats av en maktlöshetssjuka i förhållande till papperssamhället, menade Love, och att vi måste bort från perspektivet att det är den som har pengar som har makt att definiera oss.

Att titta framåt – vad kan vi göra?

Elin bad deltagarna att avluta med något lite positivt framåtblickande om vad vi kan göra, utifrån deras olika perspektiv:

Marcus: Jag tror vi kan påverka och förändra inifrån, som att få bort missbruk av lönebidrag och stärka diskrimineringslagen.

Love: Att det återigen, som innan 2012, ska gå att anställa gömda och papperslösa. Och att vi måste motverka arbetsidentiteten i Sverige, kanske genom att sluta med att hela tiden fråga vad andra arbetar med.

Denise: Omvärdera människors kvaliteter och bidrag till arbete och arbetsplatser. Många bidrar med sådant som inte värdesätts idag. Och personer med funktionsvariationer måste synas mer på gatorna så att vi blir ett vanligt inslag i samhället.

Aaron: I och med att många arbeten robotiseras och försvinner, så kommer många arbeten formas inom tjänstesektorn – en utveckling viktig att bevaka. Medborgarlön är ett intressant förslag att diskutera som skulle tydliggöra konflikten mellan höger och vänster i politiken.

Emily: Alla barn ska ha samma skol- och betygsystem, och personer inom daglig verksamhet måste få lön!

Louise: En mer kollektiv kamp för att skapa ett nytt system!

Avslutningsvis fick publiken delta i samtalet med fördjupande frågor och egna perspektiv. Feministiskt Göteborg vill rikta ett stort tack till panelen och publiken för ett inspirerande samtal!

 

  

http://figoteborg.se/2015/05/03/manga-normkritiska-perspektiv-pa-arbete-i-panelsamtal/